Miranda Jörgensen

• idag för fyra år sedan

Idag, den 30 november fast år 2013 blev jag ensamstående för första gången. Då bar jag en liten grabb på min höft som då var 1 år gammal. 

Jag minns smärtan, besvikelsen och sorgen. Den dagen brast mitt liv. 19 år gammal stod jag där som gymnasieelev och hårt jobbande varje helg nu plötsligt ensam. 
Allt hände på en microsekund, hela livet tog en helomvändning. Jag var så arg på mig själv, jag trodde inte jag var tillräcklig. Sorgen flödade över att min dröm om en kärnfamilj var borta. Bort blåst med vinden. 

Sen dess har mina ben vik sig många gånger. Jag har stått handfallen fler gånger än jag kan räkna. För snart en vecka sedan var jag med om samma svek igen. Trots att det inte var på samma nivå kom alla känslor tillbaks som en käftsmäll. Allt speglades tillbaks. Varför är det jag som gång på gång blir utsatt för svek och lögner? 

Men idag vet jag, jag vet att jag har tre barn som ser mig som en superhjälte. För dessa tre barnen kommer jag kämpa tills mina händer blöder och fötterna ger upp. 
Tack livet för dessa prinsar ❤️

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress