Miranda Jörgensen

• idag för fyra år sedan

Idag, den 30 november fast år 2013 blev jag ensamstående för första gången. Då bar jag en liten grabb på min höft som då var 1 år gammal. 

Jag minns smärtan, besvikelsen och sorgen. Den dagen brast mitt liv. 19 år gammal stod jag där som gymnasieelev och hårt jobbande varje helg nu plötsligt ensam. 
Allt hände på en microsekund, hela livet tog en helomvändning. Jag var så arg på mig själv, jag trodde inte jag var tillräcklig. Sorgen flödade över att min dröm om en kärnfamilj var borta. Bort blåst med vinden. 

Sen dess har mina ben vik sig många gånger. Jag har stått handfallen fler gånger än jag kan räkna. För snart en vecka sedan var jag med om samma svek igen. Trots att det inte var på samma nivå kom alla känslor tillbaks som en käftsmäll. Allt speglades tillbaks. Varför är det jag som gång på gång blir utsatt för svek och lögner? 

Men idag vet jag, jag vet att jag har tre barn som ser mig som en superhjälte. För dessa tre barnen kommer jag kämpa tills mina händer blöder och fötterna ger upp. 
Tack livet för dessa prinsar ❤️

• det var ju ändå lika bra

Den frasen får jag höra ofta. 

Nej det var inte lika bra, jag var kär och jag blev sårad. 

Ont gör det, ont som fan faktiskt. Men nej det var inte lika bra! 
Ibland behöver man slås ner för att ställa sig stadigare. Men det senaste året har jag varit på botten länge och ofta. 

Ingen borde någonsin yttra sig om vad som är bäst för mig, jag måste få göra mina val. Sen att dom denna gången var åt helvete kan inte jag hjälpa. Jag kan inte spå i framtiden. 

Men en sak jag har lärt mig, att varje gång någon går bakom ryggen på en. Då blir man lite mer kall, lite mer avstängd och mycket osäkrare. Så tack, tack för att även du valde att strö lite salt i såren ⚡️

• kärlek & hat

Vet ni det känslan, när man öppnar hela sitt liv som en bok? Att hur rädd man än är för att återigen bli sparkad i ansiktet så låter man ändå någon komma in. 

Rädslan äter upp en, trots att man så gärna vill känna tillit och kärlek igen. 

Jag vet den känslan, den är obeskrivligt hemsk, påfrestande och jobbig. Den skrämmer mig varje gång, men ändå har jag utsatt mig för den så många gånger. 

Gång på gång sträcker man ut en hand och hjälper med allt man kan. Kryper under människan för att kunna finnas där. Så vad händer, jo precis som alltid. Så blir man sviken, stampad på och sårad.