Det är snart 1 vecka sen jag träffade Alvin sist, saknaden går inte ens att beskriva. Jag känner ett sånt otroligt hat mot mig själv över att inte vara hos honom nu. Aldrig har jag varit utan honom såhär länge. Jag pendlar mellan gråt över att inte kunna vara en mamma till honom. Samtidigt som jag känner sån otrolig tacksamhet över att Rasmus står vid hans sida genom detta. Rasmus är där och svarar på alla hans frågor, nattar honom, lagar hans mat, borstar hans tänder och är just nu en enorm stöttepelare för honom. Ja givetvis för mig också!

Jag lever kvar i vårt sjukhusliv med Williott och hans utveckling. Varje dag är ett stort steg i rätt riktning. Här får man tänka: "två steg fram, ett steg bak".

sålänge det är just 2 fram och 1 bak så är vi 1 längre fram. 

Williott utvecklas och frodas och just nu är det de viktigaste. Han ligger nu i solning eftersom dom hittade gulsot när dom tog prover. Något han även får är en såkallad "kaffespruta" som ska hjälpa honom att andas lite snabbare. Han har andningsuppehåll lite förofta så han får två såna sprutor om dagen. 💜