Det var helt fantastiskt att få ha alla mina pojkar nära mig.
Alvin var så himla stolt, han pussades, kramades, hjälpte Williott med maten, vi läste böcker och återigen bara spred kärlek.
När jag såg honom komma springandes imot mig i entrén skrikandes "maaammaa", då var jag på bristningsgränsen! Jag kände hur tårarna satt i halsgropen!
Men sen kom den tuffa biten, ett avsked. Han förklarade att han inte ville till förskolan, att han ville bara stanna hos oss. Han pussade och höll fast mig, grät och man såg hur påfrestande det var. Efter många om och men valde han att springa med Rasmus och busa ändå.
Jag själv hann inte ens in i hisshallen innan allt brast. Jag hatar denna situationen och jag hatar neolivet!
Jag sitter fortfarande med tankar som far iväg, illröda ögon och sprängfull av tårar! Jag vill ha min familj samlad!
Låt denna tiden gå fort, hela jag brister
Natta
Allt har en mening gumman, du är jättestark! Försök att se det positiva i detta just nu, tänk så bra att Williot överlevde, att det inte tillkommit några komplikationer. Och tänk på vilken enorm mamma du varit/är som stöttat Alvin så han blivit den stora kille han är idag och att du lärt honom att det är okej att visa och sätta rätt ord på hans kännslor! Du är otrolig gumman! Stor styrkekram till hela familjen! 💙💙
1