Just nu känner jag ju inte mig stark, jag vet att jag kan givetvis.
Men saknaden gör så jävla ont, att ligga här i en dubbelsäng helt ensam.

Att vara själv har aldrig varit mig starka sida, eller ja själv är jag inte. Jag har min otroligt vackra son.
Men det är inte samma sak, det låter hemskt. Men det ÄR inte samma sak!

Alvin är min enda kärlek, men han är mitt barn. Absolut inte samma sak som en pojkvän.
Det gör ont att slänga sig framför TV:n en måndag och inte ha någon att kolla tonårsbossen med. Det var ju vår grej...

Jag har gett honom ett ultimatium nu, tyck precis vad ni vill om det. Han är fortfarande pappan till min son och min kärlek. Han ska bevisa för mig att han går att lita på..
Jag kommer ALDRIG gå tillbaks nu. Detta får ta all tid i världen om det så behövs.

Han är singel och kan göra vad han vill nu, men vill han bevisa för mig så gör han det.
Men jag och Alvin kommer fortfarande flytta till eget.

Starta om på nytt, bygga upp ett hem som vi kan trivas i. Där vi bor nu känns som en mardröm, det var HÄR allt hände...

Det var HÄR det hände när jag var på jobb....
Det smärtar så att skriva detta.
Önskar inte ens min ovän detta, fy fan!

Men jag VET att han är en bra person och hoppas att han kan hitta och visa den sidan igen. Han var min bästavän, han jag berättade allt för.
Jag HATAR att han gjorde detta, många nätter sover jag kanske 3-4 timmar. Resten består av att tänka, grubbla och gråta.

Helvetes jävla skit, varför, varför, varför?!?!