jag vet att jag kan allt dethär, det är som jag alltid varit ensam!
Visst kan vissa kvälla vara en ren pest, dom när alvin är hos sin pappa tex, det är så det känns som jag inte är migsjälv. Dom dagarna är tunga, mornarna när jag inte har en överaktiv bebis som skriker mamma och ger mig världens blötaste puss.

Men utöver det klarar jag och alvin detta galant, vi trivs såhär. Han slipper se en irriterrad mamma och en pappa som drar upp en annan tjej när inte mamma är hemma.
Alvin trivs hos Steffen, det vet jag. Det är jag så otroligt glad över. Jag är bara rädd, rädd för att vara utan honom.

Men livet som ensam flyter på jävligt brasom ni kanske förstår! Visst kan jag sakna Steffen och känna att jag inte dög. Men jag vet att jag dög, jag var bättre än så. Jag har ändå levt med denna människa i över 2 år. Dessa två åren har varit både bra och dåliga. Trots allt skit så älskade jag faktiskt han.
Jag förstår inte varför i helvete man gör så mot en människa...
Men det frågetecknet kommer jag få gå med i hela mitt liv.

Jag har nu lovat mig själv att träffa den som verkligen är den rätte för mig, den som uppskattar mig för den jag är och ser vad jag verkligen gör.
Jag vet att jag kan hitta någon som passar in i mitt och Alvins liv, så jävla komplicerade kan vi inte vara att leva med ;)
Jag hoppas, jag hoppas så innerligt att aldrig behöva gå igenom en otrohet igen. Detta är andra och sista gången!
Jag är värd så mycket bättre!