Ja det känns som ett jäkla elände, ena sekunden skrattar jag ochmår super! Andra sekunden känns det som jag trippar på tårna och att benen snart viker sig.
Fruktansvärt med andra ord, jag är ständigt irriterad...

Sen är det allt med den helvetes skolan också, kan jag inte bara få ta studenten och plugga till det jag verkligen vill bli? 
Nej istället sitter jag fast här med studier upp över huvudet, känns som jag drunknar i alla böcker och ord!
Har så mycket att ta igen efter jag var mammaledig, jag pluggar hur mycket som helst hemifrån! Men det är inte så lätt när man står själv med en 15 månader. Jag pluggar och pluggar, ändå känns det som jag aldrig kommer någon vart!

När jag väl hämtat andan och känner att ''shit nuså, nu börjar jag komma någonstans'' då kommer det fan i mej ett nytt jävla prov! Låt mig andas, låt mig ta vara på min sons ''bebis'' tid!

Men jag har valt att skaffa barn tidigt, jag visste inte att jag skulle stå ensam kvar. Men det är smällar man får räkna med. Jag visste att detta skulle bli tufft!
Jag vet att jag är stark och kan fixa detta. Men även jag kan vara svag. Eller inte svag, utan varit stark förlänge!

Nu har jag fått ett nytt schema i skolan också! Få ett slut på detta nu!
Innan hade Alvin helt ok dagis schema, men nu...
Fy fan säger jag bara! Vissa dagar går han från halv 7 till 17.15...

Fan vad jag klagar! Men har ingen annanstans att kräka av mig! 

Sen inte nog med det, jag hade visingar på min lgh idag! Någon av dom som var här kommer få den! 
Jag flyttar ut den 1 Mars, men har inte hittat en ny än!
Paniken som kryper i mig är ofattbar, jag önskar INGEN denna oro!
Kanske var idiotiskt att säga upp min lgh innan jag hittat en ny, men jag vill inte vara här. Det var här allt hände, det var här som allt gick snett! Jag vill börja om, ett nytt år med nya tag!
Den dagen jag flyttar ut har vi bott här i exakt 1 år! 

Tänk så mycket som kunde hända på 1 ynka år! 
Jag går fan och gräver ner mig ett tag!